Katt-Ullus

Nu ska vi tala lite om katter. För det vill Bävern att jag ska göra. Jag har några stycken i min närhet, katter alltså. Jag har Fina, som funnits nästan sedan urminnes tider och som är mamma till Mauritz, som har funnits i urminnes tider -1 år. Hos min far bor också Kongo, som är mycket svart och lite störd. Och Harry som är mycket rosabeige och extremt störd men fin. Förut bodde Knyttet här också. Hon är mycket saknad.

.

Ovan ser ni alltså först Harry och jag, i mitten Mauritz, och nederst Fina. Katter har som vi alla vet både goda och sämre sidor. Mauritz har den senaste tiden dödat och burit in ungefär en liten mus om dagen som bidrag till hushållet. Det enda hushållet dock får se av de små mössen är deras gallblåsor som ligger utspridda lite överallt. Fina har alltid varit en smula aggressiv, kanske till följd av sin hårda uppväxt i stallet här intill. Jag minns särskilt den gången hon attackerade Johannas finger genom en rullgardin och blodet sprutade vida. Harry bajsar och kissar i blomkrukor men vi får hoppas att han snart växer ifrån det. Kongo är besatt av fötter, och ja förresten, jag har tyvärr ingen bild på henne. Tänk er svart så får ni ändå den rätta känslan.

Men fina kom igår när jag låg och glodde på ingenting i soffan och nosade mig på min nos och trampade mig på brösten, dregglade lite, och somnade sedan sött vid mitt ansikte. Mauritz jamar alltid stolt när han fångat möss, kanske för att han vill ha uppmärksamhet för att han är en så fin jägare. Harry är bedårande söt och Kongo mycket komisk och på senare tid även mysig. Och så har alla katter, oavsett individuella skillnader, den gemensamma fördelen att de inte är hundar. Vill man inte ha ett spädbarn som aldrig växer upp (förutom på längt och bredd) så ska man inte skaffa en hund. Katter, ack, när ni lärt er tala och skriva tar ni över, jag svär.

Här är resonemanget i sin bästa skepnad: http://www.youtube.com/watch?v=ruCqn8yXjjQ

Är du nöjd nu Oskar?